Kom hem till en tyst lägenhet. Virade in mig i ett täcke. Nu sitter jag på en stol med fötterna ut genom fönstret och datorn i mitt knä. Jag börjar tänka på Frida, en tjej som jag gick i samma klass som och bodde tillsammans med i Värmland. Har aldrig träffat en människa som är så kär i Paris som hon. Hon sitter vid fönstret med ett glas vin och röker cigaretter. Och beskriver hur romantiskt Paris är och hur vackra fransmän är, men ändå hur jobbigt det kan vara att vara tillsammans med en.

Det är en rätt så skön känsla att sitta såhär. Helt själv. Tänka. Lyssna hur människor går förbi och pratar. Vem vet vart de har varit? På väg hem efter en middag hos bekanta? Eller bara en sån där sen promenad med sin väninna, mamma eller partner? Vem vet. Alla är vi på väg någonstans hela livet. Ständigt i rörelse.